Han har överraskat mig
I vanliga fall fotar jag med glädje. Jag försöker fota så människor inte ser, men när man står i ett hus packat med människor är det svårt att inte synas. Speciellt när man har världens fetaste kamera och ett klumpigt objektiv som inte går att gömma. Bara för att jag råkar gilla att fota har jag tydligen fått uppdraget att fota även ikväll. Mitt största problem är inte att jag tror att bilderna kommer bli dåliga (för det tror jag inte). Mitt största problem är att jag befinner mig i ett sammanhang där jag inte riktigt känner mig hemma. Jag springer runt på en hemmafest med en alldeles för stor kamera och ett gäng amerikaner som känner att det är jättekul att träffa människor i fula tröjor.
Efter ett tag inser min chef att jag inte alls springer runt och tar kort på folk som jag skulle. Han har överraskat mig många gånger, men det här var jag inte beredd på. Vi går in i köket och hittar ett gäng på ca sju pers. Han knackar en människa i ryggen och skriker ”kom igen fototime”. Helt plötsligt stannar samtalet, alla vänder sig exalterat mot mig (som om de verkligen väntat på denna stund), gör i ordning sig på ett sätt som gör mig till spegel, sätter på sitt bästa leende och posar som aldrig förr.
Jag var inte riktigt beredd. Jag brukar leta med ljus och lykta efter folk som gladeligen vill ställa sig framför min kamera. Vad hände? Det vet jag fortfarande inte. Antingen så är folk gärna med på kort även i fula tröjor eller så är folk i Los Angeles bara gärna med på kort.
Kommentera | 1 person gillar detta inlägg
19 maj 2013











