Nu är det ingen överraskning längre. Ni vet att jag har saknat Sverige. Jag vet inte om det är själva landet. Eller jo, jag gillar årstiderna, hur saker är upplagda, familj, hem och kyrka men också att ha ett eget liv som man göra precis som man vill med. När jag känner mig tvingad eller bestämd över jämför jag det med högstadiet. I gymnasiet började det likna lite mer ett liv, men när man en gång har flyttat hemifrån och börjar sköta sig själv blir det här med regler som när man ska äta och vilken tid man måste vara inomhus bli lite jobbiga igen. Det är ungefär som om någon backar bandet och hävdar att man inte alls har blivit stor eller vuxen.
Under min tid i USA har jag saknat en del saker och här kommer en liten lista:
1. Familjen. Självklart kommer alltid familj och vänner stå högst på listan. Det är nog inte självklart för alla förresten, men det gäller i högsta grad för mig. Är man välsignad med en riktigt fin familj, då bör man ta vara på det och vara tacksam.
2. Församlingen. Det är är något som verkligen ligger och bankar i mitt hjärta. Det här min ”förlängda” familj, andra familj eller kanske ett tillägg i familjen. Jag tycker att min församling är fantastisk och det ska bli så kul att få träffa alla igen. Det här är min passion och brinnande längtan, att få inspirera och finnas till för alla dessa människor!
3. Ett hem. Jag har alltid hållit ett eget hem högt. Där man kan slappna av och känna att allt är bra. Det här är inte heller något alla har och det har jag inte riktigt haft här borta. Ett rum, en husbil och en lägenhet för en vecka. Det funkar inte. Jag vill känna att jag bara kan slinka ner i en fåtölj och känna ”Här kan jag andas”.
4. ICA. Tro det eller ej. Jag saknar seriöst att gå mellan hyllorna och känna att man faktiskt vill äta maten man tittar på. Svensk mat är den bästa!
5. Fika. Vi borde verkligen importera den här idéen. Visst att jag älskar kakor, men amerikanerna har allt socker och smör om bakfoten. Man ska använda det till att baka små kakor, samlas och äta dem tillsammans. Inte hälla i det i vareviga matprodukt och kalla det ”mat”.
6. McFlurry Daim. Det är mycket godis som saknas här borta. Mina absoluta favoriter är nämligen Riesen (choklad), Toffifee (kola, nöt & choklad) och Turkisk peppar (saltlakrits). Saltlakrits existerar inte här borta och är inte speciellt välkommet heller (vi testade). En av de glassar jag tycker om är McFlurry Daim och i USA kan man inte välja det (eftersom Daim inte finns här). Det ska jag definitivt beställa så fort jag kommer hem.
7. Kladdiga chokladmuffins. Jag har ingen direkt passion eller vilja att laga fantastisk mat. Jag tycker inte att det är speciellt kul. Jag gör det mesta jag gör på känsla och när det gäller matlagning och baktillverkning så har jag ingen. En sak är dock säker och det är att jag verkligen kan göra kladdiga chokladmuffins. Det har jag velat göra ett par gånger, men det blev inte av.
8. Trafiken. Eller snarare avsaknaden av trafik. Här är det väldigt mycket folk (och nästan ännu fler bilar). Kan man inte bara få ta sig någonstans på under 10 min? Det har varit svårt och jag kommer inte att sakna den amerikanska trafiken (speciellt inte i LA).
9. Det är ok att inte hålla dörren öppen. Det är väldigt fint att alla är så trevliga och hjälpsamma här, men ibland har jag känslan att om man inte håller upp dörren till någon som jag kommer tämligen långt bort bakom dig, då är du ingen snäll människa. I Sverige går det bra att släppa, och visst kan jag hålla upp dörrar hur mycket som helst men jag lyckades aldrig riktigt få in den vanan här borta. Jag kanske får träna på det.
10. Man säger inte förlåt i varannan mening. Jag har alltid tyckt att engelsmännen har ursäktat sig allt för mycket för allt omkring dem. De säger till och med förlåt fast det inte är deras fel. Amerikanerna fungerar precis likadant. Du behöver endast vara kanske lite i vägen (och tvärtom) så börjar ett hav av ”ursäkta” och ”förlåt”. Det är okej, vi kan gå förbi varandra. Det är i och för sig trevligt att man faktiskt tänker på andra människor runt omkring sig till skillnad från svenskarna, men jag tror ändå inte att jag kommer ursäkta mig så mycket som amerikanerna gör.
8 mars 2013
Dessa foton är tagna av: Hanna Maxstad
Jag håller fortfarande på att lära mig att säga ”vi” och ”vårt” om allting. Jag är många gånger tacksam över att vi delar allt eftersom det är så enkelt. Det spelar inte längre någon roll vems som är vems (även om det är en utmaning andra gånger). Under vår tid tillsammans har jag fått lära mig att vi är ett team. I starten fick jag slå sönder den mur jag hade byggt runt omkring mig för att bjuda in Johan. Nu bor vi i ett litet fort tillsammans. En plats där man aldrig är ensam, och där man varje dag vaknar upp med en man som har bestämt sig för att leva hela sitt liv tillsammans med mig. Det är stort.
Jag är så tacksam för allt det vi har och det vi har fått vara med om. Jag väntar förväntansfullt fylld av glädje på allt som vi kommer möta under livets gång. Det är inte alltid bra, men det är heller inte alltid dåligt. Livet är som det är och jag är tacksam för att få ha Johan med i mitt, och efter ett år som gifta älskar honom mer än vad jag gjorde första gången jag såg honom.
