Efter sex månader

Efter sex månader i USA var det äntligen dags. Vi fick åka hem. Jag firar stort. Det gör nog Johan också. De andra är lite mer ledsna och vissa spelar det ingen roll för. Under tiden i USA har jag tänkt många gånger hur det skulle bli att komma hem. Jag tänkte på dagen när man skulle få se familjen igen. När man får springa mot dem bara för att krama om dem. Trots att jag hade tänkt på det här flera gånger glömde jag bort att jag förmodligen skulle vara ganska trött. Jag hade heller inte räknat med att jag inte skulle ha sovit något alls under natt flyget. Det gjorde dock inget, jag var hur glad som helst.

Det var en välkomst-kommité på Arlanda som bestod av familj och släkt, flaggor och skrik. Visst hade jag väntat mig en liten glad grupp men inte att de skulle skrika så mycket haha. Visserligen har man väl vant sig nu vid alla visade känslor (eftersom alla i USA beter sig som att allt händer för första gången, i Sverige är man mer lågmäld).

Jag var superlycklig och jag ska erkänna att den första helgen kändes det som att befann man sig i ett moln. Ett glädjemoln som aldrig försvann. Det var som om i en fantastisk dröm. En dröm som gör att allt är lite skinande vitt. Kanske låter det konstigt, men det är min bästa beskrivning.

Jag ska fira länge över att vi nu är hemma, förmodligen resten av mitt liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>