Jo, men visst var det ett tag sen vi var i Grand Canyon nu. Jag har så sjukt mycket att visa och hinner knappast med att ladda upp trots vi jagar ställen med WiFi som hökar. Ett av de första ställena vi besökte var Grand Canyon i Arizona. Simon, David, Jojo & Olivia valde en vandring som skulle ta 6-9 timmar. Jag och Johan tog en kortare variant, tack och lov.
Jag vet att det här låter väldigt nördigt, men nu råkar jag verkligen älska fotografering. Jag åker till de flesta ställen under resan för att få fota. Jag tycker det är fantastiskt kul att få ha nya vyer och börjar tänka vilka som skulle passa som tavlor eller i mindre upplaga på en fotovägg.
De flesta amerikaner vi har frågat har understrukit att vi bara måste åka till Grand Canyon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig tills jag fick höra beskrivningen ”ett stort hål i marken”. Grand Canyon är ju ett stort bergområde men skulle kunna beskrivas som ett hål.
Jag och bergsvandring går inte riktigt hand i hand även om det var en tydlig led som man gick på. Johan tyckte inte det var lika fantastiskt att jag stannade var och varannan minut för att ta kort på utsikten eller som den här gången, en liten ekorre.
På den leden vi fick fanns en massa olika stopp. Jag hade bestämt mig för att bara ta mig till det första punkten som skulle ta ca 1-2 h. De här tidsberäkningar talade om hur lång tid det skulle ta att gå upp och ner. Jag och Johan traskade glatt ner utan problem. Det var väldigt lätt att bara gå ner för.
Ja hann komma till denna vackra vy innan jag visste att jag var fast. Vägen tillbaks skulle gå spikrakt uppåt…
Jag kämpade som aldrig förr med att ta mig upp igen. Jag träffade gänget på tillbaka vägen och de höll mig sällskap resten av tiden.
Till dig som gärna åker till Grand Canyon, inte riktigt känner dig som en frilufts-människa men ändå känner att vandring skulle vara trevligt: Tänk noga igenom hur långt du går, för det blir riktigt jobbigt på vägen upp!
10 februari 2013
Jag var nära att skriva att idag är det precis fem år sedan jag såg Johan för första gången, men det är ju faktiskt helt fel. Dagen jag träffade honom för första gången stannade nästan mitt hjärta. Jag var femton år och fick syn på en kille som nästan stod som i ett solsken. Du vet när hjärtat börjar slå häftigt, du får handsvett och helt plötsligt börjar du fundera hur du bäst ska sätta dig i soffan för att det inte ska se töntigt ut. Precis så gick mina tankar första gången jag såg honom. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kommer aldrig att glömma den dagen.
