Nostalgin tog över

Det här må bli det tredje och sista inlägget med gamla bilder, men det betyder inte att ni ska sluta besöka denna adress! Jag kommer förövrigt definitivt göra all reklam jag förmår så att du ska hitta vidare till den nya bloggen som är på gång. Viccan.se kommer i framtiden bjuda på en portfolio-sida som är mer inriktad för folk som förhoppningsvis vill att jag ska fota dem. I dagens nostalgiinlägg blir det bland annat denna ljuvliga glass som jag gjorde på Yoghurtland. Jag gillar verkligen glass och all frukt och nötter som ligger ovanpå. Jag trodde att det bara fanns i USA, men så var det någon som sa att det fanns i Stockholm. Helt plötsligt tvättades det där lite exlusiva bort.

Den här tog jag när Jojo hade klarat teorin på körkortet. Det var glädje och firande!

Det här skalet skaffade jag innan resten av internet, pinterest och världen bombades av ”keep calm and…”-prylar. Jag var riktigt nöjd och tycker fortfarande att det är mycket fint, men skalet ser inte riktigt ut som det gjorde på den här bilden.

Jag brukar inte klä ut mig och därför blev det en enkel mask på min allra första amerikanska halloween. Folk kom fram och frågade vad jag föreställde, men jag svarade att jag bara hade klätt ut mig för kvällen. Jättekreativt, jo jag vet, tack.

Sist men inte minst avslutar vi nostalgitrippen med ett hus från Azorerna. Det enda man frågar sig är varför?

Kommentera | 0 personer gillar detta inlägg

10 juni 2013

Hur många imponerar du?

Jag läste det här fantastiska citatet på Pinterest och kände att det här kommer följa med mig ett tag. För vad är det texten säger? Jo, det är en sjukt skön motsats till ”skönhet är allt”-idealet som förföljer oss just nu. Tänk om man började tänka såhär istället? Tänk om ingen såg dig, visste hur du såg ut eller hur du rörde dig. Allt du hade var dig själv och ditt hjärta – hur många skulle du imponera på?

Kommentera | 1 person gillar detta inlägg

13 maj 2013

”Bästa Beatrice Ask”

Okej, jag erkänner. Jag är ingen vidare nyhetsläsare. Jag har inga tidningar. Jag läser inget sånt på internet. Jag försökte följa lite nyhetsuppdateringar via Twitter, men tog bort det för att det tog för mycket plats bland allt intressant jag faktiskt ville läsa. Det fantastiska med sociala medier är att det ändå inte riktigt går att undvika. På gott och ont. Just idag var det gott. Jag fick läsa en riktigt intressant artikel som fick mig att stanna. Är det sant att det faktiskt går till såhär i Sverige idag? Att jag inte visste något, eller har jag valt att blunda? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på den frågan ens själv.

Det jag skulle vilja dela med mig av idag är en artikel skriven som ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask. Författare är Jonas Hassen Khemiri. Klicka här för att läsa!

Kommentera | 1 person gillar detta inlägg

17 mars 2013

När man får ta av sig sina glasögon

Ni har hört mig säga mycket (okej, läst) om vad jag tycker och tänker om USA. Det kommer förmodligen inte att ta slut, och om ett tag kanske ni till och med börjar höra bra saker. När man börjar tänka på alla guldkorn och fantastiska saker som man har fått göra och sett så är jag ändå väldigt glad och tacksam. Det är lite coolt och otroligt bra för perspektivet att förflytta sig ifrån sitt hem och sina vanliga glasögon ett tag.

Att ta foton på roliga saker under resan var nog inte det bästa, men jag tog ändå hem några bilder som jag tyckte väldigt mycket om. Det kanske blir förmodligen till tavlor i vårt hem. Något som får påminna oss om de allra bästa stunderna. En av mina absoluta favoritplatser i hela USA är Key West, Florida. Om du är i närheten är denna plats ett måste.

Kommentera | 0 personer gillar detta inlägg

16 mars 2013

Man vill ju inte förstöra något fint

De coolaste platserna vi har sett har tillhört USAs nationalparker. Det finns riktigt häftig natur här omkring, och vi har inte ens rest runt i en jättestor del av Amerika. Det här är kortet är taget i Carlsbad Caverns. Bara namnet påminner mig om en skolresa vi gjorde till Karlsbad i Tjeckien, men det här var minsann inte samma plats.

Vi parkerade utanför, gick in och fixade biljetter. Innan man går in i grottan berättar en människa att man inte får äta där inne, inte prata högt (vilket man verkligen ville när man var där nere) och man får inte ta på stenarna man ser. Då förstörs dem. Lite tråkigt, men man vill ju inte förstöra något fint.

Eftersom vi skulle ner i en kall grotta hade jag förberett mig med både jacka och halsduk. Ni som har varit i Sala Silvergruva förstår min tanke. Det här var dock en dålig tanke och jag fick gå runt och bära allt där nere. Det blev väldigt varmt till slut. Antingen gick vi för fort, eller så var det bara inte speciellt kallt.

Vi gick runt där nere i kanske två timmar. Jag har faktiskt inte sett något liknande innan. Det var som vi skulle säga ”väldigt festligt”.

Grottan var upplyst på ett superbra sätt som gjorde att man inte missade detaljerna. Jag kunde inte låta bli att glädja mig över den arkitekt som fått jobbet att lysa upp det där stället.

Jag gick runt och kollade på allt. Precis som jag brukar kollade jag runt efter fina saker att föreviga. Det här var en av de bilder jag såg i mitt huvud innan jag tog den.

Det här är en av mina favoriter!

3 kommentarer | 0 personer gillar detta inlägg

28 februari 2013

Mamma, du är fantastisk!

Du som har följt mig ett tag vet att jag tycker att högtidsdagar är viktiga. Helst ska man stryka precis allt man har i kalendern och bara fira. Idag är det mammas tur. Tyvärr så kan jag inte bara stryka ett streck över den här dagen och komma hem, men om teleportering hade funkat, då hade jag åkt hem bums. Min mamma är den jag har lärt mig att vara stark, att stå upp för det jag tror på och att det är bra att komma med åsikter. Det är något som jag kommer ta med mig genom hela livet. Mamma, du är fantastisk!

Kommentera | 6 personer gillar detta inlägg

21 februari 2013

Helt plötsligt flyr alla

I morgon startar min sista första arbetsdag på Dream Center. Nu har jag spenderat tre månader här borta och har en månad kvar. Det blir inte ens en hel månad för jag slutar jobba den 25e, men sen är det slut. Jag tycker faktiskt att det är ganska skönt även om det har varit roligt. Visst finns det människor man gärna tagit med sig hem, men de bor här borta och den tragiska sanningen (om man räknar bort internet och Facebook) är att man förmodligen aldrig kommer se dem igen. Man kan hälsa på om man vill, men det är lite som när man tog studenten. Helt plötsligt flyr alla över hela landet och sen är gruppen borta. Eftersom Dream Center bygger på volontärer byts deras hjälp ut hela tiden. De har ett gäng som är anställda, men de är inte många.

Jag åkte hit för att utvecklas och bli en bättre version av mig själv. Jag tror det är bra att sätta sig i jobbiga situationer för att växa. Det är inte lätt eller ens enkelt, men jag tror att det är värt om man vill komma så långt som man skulle kunna göra. Jag har lärt mig en del om mig själv. Hur jag reagerar, agerar och pratar i vissa situationer.

En sak som är kul när man byter miljö är att ingen vet vem man är. Man kan bara köra på utan att folk förväntar sig vad du ska göra. Det är lite roligt. Däremot har jag kommit på att jag gillar bilden av mig själv som jag är hemma. Jag är nöjd med den jag är och vad jag har, och när jag kommer hem kommer jag kämpa ännu mer för det som jag brinner för och ser framför mig. Jag bär på en vision av vad Gud har för mitt liv, och min önskan är att alla människor ska förstå att de är värdefulla, och att Gud har en personlig vision för alla människor som existerar på den här jorden. Det är stort!

Kommentera | 0 personer gillar detta inlägg

2 januari 2013

Sent är bättre än aldrig

Det är nästan nästan tre månader sen vi kom och tiden flyger verkligen förbi. I början gjorde vi saker varje kväll tills vi kom på att det blir för jobbigt att hålla på så. Sen kom mörkret och då blev man ännu mer oinspirerad att åka runt för att se LA. Man kan ju ändå inte se någonting när det är becksvart.

En av de bra sakerna är LA bjuder på ljus ända till kvällen. Det bygger ju inte på julkänslan precis, men man kan iallafall se vad man håller på med. De flesta dagarna spenderar jag instängd på mitt kontor, eller ja. Det är ju faktiskt bara 4 av 7 dagar. Tre av dagarna kan man hitta på vad man vill. Inte hela dagarna, vi har lite prylar i kyrkan, men det finns tid för resa, äventyr och kreativitet.

När jag klev på flyget i slutet av september tänkte jag att jag snart ska hem igen. Jag ska bara på lite semester. Inte för att jag kallar det här för semester, men det är en resa. En resa som jag för alltid kommer ta med mig. Den bygger mig och visar saker jag upptäckt alldeles för sent om mig själv. Men sent är bättre än aldrig.

1 kommentar | 1 person gillar detta inlägg

10 december 2012

Recept: Kladdiga chokladmuffins

Det här är mina favoritmuffins. Jag är inte jätteförtjust i muffins i vanliga fall, men just dessa är fantastiskt goda! Tänkte passa på att dela med mig av receptet.

Kladdiga chokladmuffins
ca 12-15 st
200 grader
9 min (10-15 min i receptet)

Ingredienser:
2 ägg
3 dl socker
1,5 dl vetemjöl
4 msk kakao
2 tsk vanillinsocker
1 krm salt
100 g margarin eller smör
12-15 rutor mörk blockchoklad

Smält fettet och låt det svalna. Vispa ägg och socker poröst.  Tillsätt fettet och mjölet blandat med kakao, salt och vanillinsocker. När de är gräddade, lägg en ruta blockchoklad på varje muffins och låt det smälta. Smeta gärna ut som ett tunt lager med en liten sked.

Kommentera | 0 personer gillar detta inlägg

25 september 2012

Alla mina fredagar – de senaste 8 åren

När jag var 13 år var det en kompis som började ta med mig till kyrkan på fredagkvällarna. Jag tyckte det var lite annorlunda. Det räcker väl att man är i kyrkan på söndagarna? När jag kom dit var det nästan fullt i det lilla rummet där ungdomsmötet skulle vara. Just ja, alla här är mellan 13-25 år. Det var bara unga som talade, spelade och sjöng.

De starkaste minnena jag har från den tiden är lyckan. Jag var förvånad. Det var nämligen så att det inte spelade någon roll hur gammal jag var. Alla ville vara med mig och prata med mig ändå. I andra sammanhang kan det bli så tydligt att man är för liten, men så var det inte där.

Nu är jag 21 år, och jag har spenderat i princip alla mina fredagskvällar de senaste åtta åren på samma sätt. Är det för att det är lätt? För att man har ett schema? Eller för att många av mina kompisar är där? Jag satt på en trästol i fredags, funderade och var så glad. Jag kände mig verkligen hemma. Jag var fylld av glädje och tacksamhet över att jag får vara med. Över alla de gånger jag har suttit på de där trästolarna i ett gammalt rumt med fula afrikanska tavlor längs väggarna, och ett bokställ med finska böcker längst bak. Sångarna har inte ens några mickar och pianisten spelar på ett ostämt piano.

Det handlar inte om någon show. Det är ingen som försöker visa upp sig. Vi är bara ett gäng som tillsammans lyssnar på vad Bibeln säger och som sjunger lovsånger tillsammans. Varför sjunger vi? För att ära Gud. Varför är jag där? För att Gud formar mig till att vara den person jag vill bli. En stark, modig, ärlig, ödmjuk person fylld av kärlek. Som ser personer i min närhet. Som inte behöver bräcka andra för att känna sig bättre utan få lyfta upp dem som behöver det. Det är min dröm.

Kommentera | 0 personer gillar detta inlägg

23 september 2012